Wish upon a star

Det har varit mycket den sista tiden. M y c k e t. Jag har fasat över att jag inte skulle få se min son växa upp, få vara med honom och dela glädje och sorg i hans liv, lära känna alla hans olika personlighetsdrag, visa honom vägen och hjälpa honom när han behöver det som mest. Jag ska inte skriva några detaljer, men jag har kastats mellan liv och död, på grund av ett fel som min vårdcentral gjorde så trodde jag i nästan ett dygn att jag hade en livshotande, väldigt allvarlig sjukdom, men det visade sig att de hade analyserat provsvaret på fel sätt. Det här var nog bland de värsta dygnen i mitt liv, min kropp bara lade av, jag blev apatisk, mådde illa, kunde inte amma. Detta fick jag reda på över telefonen. Och så när vi väl kommer in för att få "domen" så visar det sig att det är ett misstag? Ja en enorm tacksamhet infinner sig naturligtvis. En överväldigande, översvämmande våg som långsamt rullar in och doppar mig i sitt salta vatten, säger "Du kommer att få leva". Och detta är ändå bara en skärva av alla omvälvande händelser de sista veckorna.

 

Så på kvällen firade vi livet med lite alkoholfritt bubbel. Då vet ni. Jag är här. Jag lever. Jag är bara lite omtumlad, hit och dit-virvlad, centrifugerad och tufsig. Vi ses snart igen.