Mellanspel
Jag cyklar med snabba tramptag längs gatorna i kvarteret. Jag flyger nästan, men lätt, lätt. Det är den första dagen på hösten då luften just blivit kall och klar. Solen tittar fram mellan molnen och jag passerar en i raden av alla byggarbetsplatser i området. Trampar vidare ner mot vattnet och den nya parken som alla talar om. Den håller på att färdigställas och ser ut att bli underbar med natur och olika upptäcktsplatser för alla små, nyfikna. Tänker, dit ska jag gå. Snart.
Jag svänger vänster nere vid kajen, vinden mojnar och solen glänser över kanalen, det är en uppenbarelse som tar över hela mitt synfält. Det är alldeles knäpptyst medan färjan längre fram svänger ut från kajplatsen och glider ljudlöst över mot Södermalm. Tänker att jag bor på en fantastisk plats. Tänker att jag vill vara ännu närmare allt det här. Solen, vattnet, träden med alla löv som snart kommer att skifta i gult, orange, eldrött.
Vi har snart gått igenom alla årstiderna tillsammans du och jag. Två, men ändå enade. Tillsammans, oskiljaktiga i vad som närmar sig de där sköra nio månaderna. Nio månader av hopp, eufori, oro, kärlek, nya upplevelser. Våren med sina isande vindar, det största glädjebeskedet, tröttheten som lade sig som en tung blöt filt över tillvaron, illamåendet, sängliggandet, hemlighetsmakeriet och det ständiga knaprandet på gröna äpplen och suget efter mineralvatten med citron. Sommaren, då du började ge dig till känna för omvärlden genom att växa allt mer inuti mig, och jag kände dina första trevande sparkar. Vi simmade tillsammans i skogssjön som jag älskat under de sju åren vi bott här. Nu är hösten här, och snart vintern.
Cykeln rullar vidare längs med bryggans vältrampade brädor. Solen skiner mig i ansiktet, jag känner mig lycklig. På en bänk ser jag en kvinna i min egen ålder, med stor mage och jacka som inte längre går att knäppa. Får pirr i magen. Tänker på hur förväntansfulla hon och hennes partner nog är. Kanske vi möts på föräldragruppen eller på promenad just här om några månader?
Sista biten är tung. Det är lätt uppförsbacke och det stretar och drar i magen. När jag kliver av cykeln haltar jag in i cykelförrådet, med min stramande mage och värkande rygg. Sakta går jag in genom porten, till det hem som snart ska bli även ditt. Där jag fixar och donar så att vi alla ska trivas, vara trygga och bygga ett liv tillsammans. Ljust, vackert.
Vi väntar på dig nu. Med glädje, bävan, och tacksamhet.
